Folk/sägner:
Fattigvården 1867 | Löv-kersti | Tomt-sägen | Gripvallen | Olle fernlunds | Röja-sme´n | Slevjonsson

Tomt-sägen

( vad hände i ”vettlåu?)

I Böle finns en sägen som han vandrat från mun till mun i över tvåhundra år och åtminstone fram till 1950-talet varit ganska känd och diskuterad. Den har fängslat både gammal och ung och skapat ett visst intresse för en liten byggnad på Tomtgården...

"vett-låu"
När slåtterarbetet just hade börjat, sommaren 1770, var bonden Lars Larsson ute på sina ägor och slog hö. Det var en fin lördagsafton och till sin hjälp hade han bland andra sin då tjugoåttaårige son Mattias. När det var dags att äta kvällsmål gick karlarna till manngårdsbyggnaden men Mattias sa att han skulle vila sig litet före maten och gick i stället till en liten lada, ett ”lövhus” som stod i utkanten av gården och lade sig i gräset där utanför.

Eftersom man inte ville vänta med maten allt för länge så gick en av de andra männen ut för att hämta hem Mattias, men när mannen kom fram till lövhuset så fanns inte Mattias där. Lien och brynet var dock kvar så mannen återvände till manngårdsbyggnaden och berättade att Mattias antagligen hade gått till någon av granngårdarna.

Men när det hade blivit sena kvällen och Mattias fortfarande inte hade kommit hem så uppstod det en viss oro. Något som inte blev bättre när man sedan fick höra att ingen av grannarna hade sett eller träffat Mattias under kvällen.

När Mattias inte hade kommit tillrätta under natten beslöts att man skulle kalla ihop en skallgångskedja för att leta efter honom. Man måste ju få reda på vad som hade hänt. Men trots att man letade hela dagen och på eftermiddagen också fick hjälp från grannbyarna, så hittade man ingen Mattias.

Plötsligt, när Mattias mor Ragnhild satt ensam i köket, öppnades dörren och Mattias kom in. Hon blev förstås himlastormande glad, men samtidigt upptäckte hon att Mattias såg så konstig ut att hon också blev rädd. Sonen var tjock som en boll och såg inte ut att bry sig om henne ett dugg. I stället gick han raka vägen fram till spisen och plockade åt sig sin pipa och tobak från skohällan. Sedan vände han om och gick mot dörren igen. Mamman, som var helt förtvivlad, rusade upp och stoppade honom. Hon slog sina armar runt hans runda kropp och började läsa ”Fader Vår” med hög och tydligt röst. Effekten blev förbluffande, Mattias började sjunka ihop och efter en stund var hans kropp helt normal igen. Hans ögon fick en helt annan glans och han tittade förvånat på sin mamma. Det var som om han först inte fattade vad det var frågan om, men så sken hans ansikte upp och han utbrast glatt: ”Tack Gode Gud, jag är fri igen!”

Bud gick ut om att Mattias hade kommit tillrätta och all skallgång avslutades.

Inför faschinerade och intresserade åhörare berättade Mattias att han inte hade legat länge vid lövhuset förrän ”några”, som han beskrev som ”vettar”, det vill säga vittror, hade tagit tag i honom och lyft honom upp från marken. Man hade gett sig iväg upp på svindlande höjder och han hade fått se byn långt ovan ifrån. Sedan hade det burit iväg på en lång rundtur över både Rätan och Klövsjö. När man närmade sig Böle igen hade Mattias börjat känna sig röksugen och därför hade han bett sina ”ledsagare” om att få återvända ner för att hämta sina rökgrejor? Efter ett kort konfererande hade ”vettarna” gått med på hans önskan, men det hela skulle gå mycket fort och dessutom skulle man vänta på honom strax utanför dörren. Mattias hade lovat att göra som dom hade sagt och inte långt därefter landade man på hans gård och släppte honom. Om inte modern hade hindrat honom från att gå ut igen och inte bett sin bön skulle han antagligen ha varit borta för alltid, trodde han.

Naturligtvis så fanns det dom som inte ville tro på hans berättelse och i stället påstod att han hade drömt alltihop. Men med tanke på allt sökande efter honom så stämde inte det riktigt bra heller och så var det ju mammans beskrivning av hans utseende som gjorde det hela till ett mysterium. Men för att slutligen skingra alla misstankar om drömmar berättade Mattias att han kunde tala om vart byns bortsprungna hästar befann sig. Hästarna hade varit borta en tid och trots intensivt sökande hade dom inte hittats. Nu blev byborna nyfikna och ville veta vart hästarna befann sig? Kunde Mattias berätta det så skulle man kanske ändå bli tvungen att tro på hans ord.

Mattias berättade stolt att han hade sett hästarna gå och beta i en litet gömd dal vid Staberget, inte långt från Klövsjö och när männen gick dit för att se efter så visade det sig vara sant.

Det är också i första hand det sistnämnda som har hållit sägnen vid liv. Man har trott vad man har velat om ”vettar”, luftfärder och en till oigenkännlighet uppblåst Mattias, men det faktum att byns hästar befann sig exakt där han hade sagt att dom skulle vara kunde man inte bortförklara...

Till sidans topp