Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 16 .VALLINS.

Trots att Vallins var en av de mest kända företagen i byn och hade en rätt så omfattande verksamhet under lång tid så har det inte varit lätt att få fram allt för mycket detaljer om detta.

Den som skulle komma att bli en framgångsrik fabrikör, Einar Vallin, var född 1885 och kom ursprungligen från Loos i Hälsingland. Han var gift med Karolina, från Funäsdalen, född 1896.

Vi har också fått reda på att Einar Vallin med familj först flyttade till Böle. Man hyrde bostad av Olle Bäckström (ett timmerhus som fanns vid ”hårnålskurvan” och där det nu på samma plats finns en röd tegelvilla). När familjen flyttade till Böle finns det kanske någon som vet? Omkring 1928 bör man i alla fall ha bott i byn eftersom dottern Aina då föddes i kammaren hos ”Nils-Halvarsa”.

Produktionen av betongartiklar startade vid Västbäcken, nedanför ”Gammel.Sundkvists” (i kurvan där det nu av gårdsbebyggelsen bara finns kvar en liten timmerbyggnad) men varför det började just där kan vara svårare att veta. Bäcken med sitt överflöd att vatten till brukblandning och rengöring av utrustning kan ha varit en orsak. En annan att platsen ligger på ett byundantag – för kvarnar – och att det därför kanske var lättare med att ”arrendera”? Grus, sand och cement torde ha varit enklare och lättare att frakta dit än att frakta vatten till en annan plats. Framför allt med tanke på att det fanns gott om hästar i byn och att det fanns ett byundantag för sand uppe vid landsvägen.

Elektricitet fanns sedan länge i byn, men inte just vid Gammel-Sundkvists. Det betydde att Vallin fick blanda sitt bruk för hand och därmed kan man anta att produktionen i första hand var inriktad på mindre artiklar. Murstenar och liknande, men knappast brunnsringar.

Hur många år denna mindre och litet primitiva produktion pågick vet vi inte i dagsläget. Men att Vallin så småningom köpte en bit mark, i vinkeln mellan landsvägen och järnvägen, av Karl Olofsson och flyttade sin verksamhet dit. Där byggdes det upp både fabriksbyggnad, förråd och bostadshus. Bostadshuset naturligtvis i eget tillverkat materiel.

Här blev nu produktionen av naturliga skäl betydligt större och kom dessutom att öka i allt snabbare takt. Otaliga brunsringar, brunnslock och avloppsrör lämnade fabriken i en strid ström, Med tåg och bil till både nära och mer fjärran avlägsna mottagare i alla fyra väderstrecken. När man sedan lyckades få vägverket som stamkund blev vägtrummor den förmodligen största produkten.

Grus och sand började nu att fraktas till cementfabriken från området på tallmon mellan Röjan och Böleskvarnen. (Än i dag kan man tydligt se vart alla dessa kubikmeter grävdes fram, trots att det nu är heltäckt av mossa). Om det handlade om lastbilstransporter redan från början eller om det startade med hästskjutsar vet vi heller inte, men troligtvis så var det lastbil som gällde från starten. Inte minst med tanke på att cementen, i 50 kilosssäckar, hämtades vid stationen och kördes med lastbil till fabriken. Vatten fanns nu i överflöd nere i Röjan och man pumpade antagligen upp detta från ån. Alla andra transportmedel torde vara uteslutna…

Olof Jönzén med söner körde cementsäckar från järnvägsstationen och till fabriken. Men också färdiga betongartiklar i den andra riktningen, från fabriken och till lastkajen vid stationen. Men man byggde också upp en kraftig landgång från fabriksplanen/upplagsplatsen och fram till järnvägsspåret. Med hjälp av den kunde man sedan lasta de färdiga produkterna direkt in på järnvägsvagnarna. Bland annat så rullades brunnsringar ”ombord” på det viset. I bland så lossades också cementsäckarna via rampen, från vagnarna och in på planen. Det här var givetvis en verksamhet som krävde noggranna tillstånd och fick genomföras när det inte fanns någon som helst risk för extratåg. Maskiner för lastning och lossning fanns inte, så det handlade om tunga manuella insatser. De färdiglastade vagnarna drogs sedan in på stickspår vid stationen för att sedan kopplas ihop med godstågen.

Jönzéns lastbil var, som sig bör, också med att transportera grus och sand under en period. Även Konrad Sjölunds lastbil likaså. Senare kom Nisse Sundströms lastbil (från Rätan) in i bilden. Einar Vallins sondotter Gerd (Lundkvist) berättar att hon som liten flicka satt i hytten hos chauffören Vidar Sundström och åkte skytteltrafik mellan grustaget på tallmon närmare Kvarnbacken och cementfabriken. Samt mellan fabriken och lastkajen vid stationen. Intressant för henne och säkert trevligt sällskap för Vidar!

Vid det laget lastade man med hjälp av traktor. Ett hjälpmedel som inte fanns i början. Då var det hela tiden frågan om handlastning med spadar.

Om det fanns rädsla för att sanden ovanför Kvarnbacken skulle ta slut, eller om det fanns andra orsaker är svårt att säga, men man gjorde också ett försök under en kort period att ta grus och sand från Ingemar Didrikssons grustag vid kölvägen. Det blev dock bara just ett försök. Sanden och gruset där var så ”rent” att det behövde kompletteras med några procent av finare material. Exempelvis mjäla (?). Eftersom det innebar en extra åtgärd och det fortfarande fanns lämpligare material mellan Loken och landsvägen så återgick man och fortsatte att ta där.

Verksamheten växte fort och man fick anställa fler som arbetade med produktionen. (Hur många man var som mest borde torde inte vara omöjligt att få reda på). Allt efter som sönerna Per, Einar d.y. och Uno växte upp blev dom mer eller mindre automatiskt involverade i verksamheten, så familjen bidrog på så vis med mycket egen arbetskraft.

Några av de som arbetade vid Vallins cementvarufabrik genom åren. Nils Myrin, Per Lundqvist, fabrikören själv Einar Vallin, John Lundqvist, Mattias Lusth och Erik Kristoffersson. Bakom sitter Uno Vallin och framför arbetsstyrkan Eivor Vallin

När Einar d.ä. gick bort på våren 1956 tog de tre sönerna över företaget (var någon ledande?) och drev det i nästan tio år, fram till 1965. Då tog Bror Bergström, ursprungligen från Stöde, hand om verksamheten. Bergström drev företaget i fem år, fram till 1970, då han tvingades lägga ner. Orsaken var allt sämre lönsamhet. Större företag tog över allt fler kunder och bland andra orsaker – men inte någon oviktig sådan – var att vägverket försvann som stamkund.

Därmed var en nästan halvsekellång epok, som börjat vid ”Gammel-Sundkvist” i Böle, över.


Om en månad (förhoppningsvis) så kommer det ett nytt avsnitt (nummer 16, i maj). Vad det kommer att handla om är inte helt klart i dagsläget. Men kanske om den verksamhet som tillsammans med järnvägen och SJ har varit den största och bidragit med flest arbetstillfällen? Kanske… Vem vet? Det är bara att vänta och se. Till dess, ha en bra vår!

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp