Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 5. Arbetet kompletteras.

Hemmet och stickspåren.


När Inlandsbanan mellan Brunflo och Sveg var ny så måste tillståndet kontrolleras regelbundet och ofta. Detta på grund av att det alltid blev sättningar i banvallen. Nästan så gott som efter varje tåg gjordes en inspektion för att se efter om det hade blivit några förändringar i underlaget eller rälsen.

För att klara av dessa inspektioner behövdes det många banvakter och om sträckorna mellan två stationer var för långa så byggde man upp banvaktsstugor någonstans mitt emellan. Då sträckan mellan Röjan och Nederhögen var för lång så behövdes det en sådan banvaktsstuga där och det blev vid det ställe där kölvägen korsade järnvägen. Banvaktsstugan döptes till ”Hemmet”. Ett namn som är både förståeligt och ändå ologiskt. För i så fall, varför just den här stugan?

Däremot så ansågs sträckan mellan Röjan och Kvarnsjö inte tillräckligt lång för att det skulle behövas en banvaktsstuga även där. Banvakter från Kvarnsjö och Röjan klarade av detta själva.

Från början var det meningen att banvaktstugan skulle ha uppförts ungefär 130-140 meter söder om kölvägen - riktning mot Nederhögen alltså - och väster om järnvägsbanken. (Mot Lilltvärhoänget och Böleskölen).

Men innan man började bygga (grundgropen var färdiggrävd) så avslutades det hela och man valde i stället att uppföra stugan ungefär 110-120 meter norr om vägkorsningen - denna gång mot Röjan - och på järnvägens östra sida. (Mot Böle).

Orsaken till flyttningen torde med största säkerhet ha varit att det fanns ett välfyllt sprängämnesförråd mitt emot det första alternativet, på andra sidan järnvägen.

Under järnvägsbygget anlade man ett antal sprängämnesförråd efter banan. För säkerhetens skull så byggde man påkostade sådana långt ifrån varandra i stället för att ha många mindre med kortare mellanrum och tvivelaktigare säkerhet. Ett av dessa dynamitförråd kom alltså att placeras inte långt från kölvägen. Förrådet bestod i botten av en bastant stenkällare och över denna sattes en byggnad upp. I det här fallet en byggnad som kallades för ”kåken” och ursprungligen fanns mitt emot skolan i Böle, på norra sidan av Storgatan. Förmodligen så köptes denna byggnad av järnvägsföretaget och flyttades till platsen för förrådet.

Runt omkring, några meter ifrån gjordes en stenkant och vid denna ett stabilt tvåmetersstängsel. I detta stängsel fanns en kraftig låsbar grind.

Den förste - och sannolikt ende banvakten som bodde och verkade vid Hemmet hette Bergström (Efter tre, fyra år så ansågs både banvall och räls ha stabiliserat sig så bra att det räckte med betydligt färre och kanske inte så minutiösa kontroller utförda av de banvakter som bodde i stationssamhällena).

Vid Hemmet uppförde Wilhelm Johansson från Turingen ett mindre sågverk från vilket man kunde lasta det förädlade virket direkt på järnvägsvagnar.

Under andra världskriget lastade man också tjärstubbar på platsen. Detta skedde nattetid. Sista taget för dagen lämnade de vagnar som behövdes och när dessa var färdiglastade så fick dom självrulla - givetvis med bromsare - till Nederhögens station där dom sedan hämtades dagen efter.

(Vid ett av dessa tillfällen lär man ha tappat kontrollen över en av de lastade vagnarna. Vagnen passerade Nederhögen i full fart. Men ett lok, stående i Överhogdal, kördes upp mot Sörtjärn och började backa med sådan anpassad hastighet att den herrelösa vagnen fick ”lagom” kontakt och sedan kunde bromsas upp och föras vidare till Överhogdal. Det hela slutade alltså lyckligt.)

Under kriget lastades det också mycket kolved efter banan i närheten av Hemmet. Vid sådan körning med häst råkade Frans Lundin från Röjan köra över spåret - på ett ställe där staplar av kolved hindrade sikten - just som ett tåg passerade. Här slutade det dessvärre inte lyckligt för köraren. Men det handlade inte om många meter eller sekunder för hästen klarade sig och kunde ensam fortsätta hem till gården i Röjan.

Stickspår I.

Som omnämnts redan i första avsnittet så lär det enligt äldre personers uppgifter ha funnits planer på att anlägga ett stickspår, här kallats industrispår, från Rätans station vid Röjabron och in till samhället också. Framför allt så lär det ha varit ett större sågverk som var tänkt som en av användarna av detta denna bibana.

(Hade det här projektet blivit verklighet så är det väl högst troligt att det hade blivit en station inne i själva samhället också? Jämför med till exempel Hammerdal och Strömsund).

Men i och med att alternativet med Bölelinjen aldrig blev av så föll naturligtvis de här planerna samtidigt.

Någon gång vid mitten av 1930-talet hittades en stor stubbe med både inhuggningar och texter skrivna med svartkrita inne på tallmon mellan Orrnäset vid Rätanssjön och gammellandsvägen mot Böle. I närheten fanns också några ruttnande illa lutande pinnar som kunde ha varit stakkäppar. Detta tilldrog sig ett visst intresse. Allrahelst som texten på stubben var namn på personer som hålit på med en järnvägsstakning.

Stubbens plats och namnen på de som hade varit med talade direkt mot att det skulle ha handlat om det eventuella stickspåret från Rätans station vid sjöns norra ände och in till byn. Men även mot att det skulle ha haft med Hogdalsslinjen att göra. Stubben fanns för långt in på tallmon, nästan där terrängen börjar att bära uppåt, alltså lång från landvägen mellan Rätan och Lillsved. Både Hogdalslinjen och det eventuella stickspåret borde ju rimligtvis ha följt ganska nära landsvägen. Inte minst med tanke på de goda markförhållandena där. Men även om man beaktar sträckans längd. Det här hade varit en helt onödig sväng...

Men dessutom att arbetet hade utförts betydligt närmare i tid och att detta senare bekräftades av någon som hade varit med och vars namn var ett av dom som fanns på stubben.

Enligt - dock inte hundraprocentigt bekräftade - uppgifter så skall det här ha handlat om ett förslag om att bygga ett stickspår från det då färdigtbyggda stationsområdet i Röjan till Rätansbyn. Söder om inägan Loken, norr om Kvarnbacken, ner mot Risbäcken och Flobäcken för att sedan passera Röjan och fortsätta in på tallmoarna där stubben och resterna efter stakningan hade hittats.

Ett inte så tokigt förslag i så fall. Utmärkt vägval och bra terräng.

Men hur mycket officiellt är detta? Om det var ett seriöst förslag så borde det ju finnas någon typ av dokumentation kring det. Om inte, så finns det en teori om att det kan ha varit ett förslag på privat initiativ. I så fall kan det ha varit så enkelt som att någon, eller några peroner i Rätan lejde in några medhjälpare och gjorde den här stakningen på eget bevåg. Bara för att se om det skulle kunna vara ett genomförbart förslag.

(Är det någon av läsarna som vet något om det här, har hört någon prata om det, eller har lust att försöka hitta ytterligare bevis på dess riktighet, så det bara att höra av sig.)

Om inte allt för mycket nya uppgifter tillkommer så avslutas berättelsen om järnvägsbygget i nästa avsnitt. Det som beräknas komma i början av mars. Ha det så bra tills dess!

text/skiss: Bo J , Pierre Gunnarsson

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp