Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 13. Om RÖJAN.


Tänk vad tiden går. Nu är vi redan en bit in i december, julmånaden och årets sista. Av det skälet så är det väl på sin plats att avsnittet får handla om något som har med julen att göra.

Först en tidningsnotis.

Inför jularna så brukade lokaltidningarna göra reportageresor till länets alla hörn och när det var Rätans tur så fanns det här reportaget om Röjan med.

Länstidningen den 8 december 1952.

Sågverk i Röjan kör för fullt.

Röjan LT:s utsände). Längst borta i byn har R o b e r t Å s m a n sin ”blodiga butik”, för att tala med trubaduren Taube, och byn är R ö j a n, i Rätans kommun. Samtidigt kan man också säga, att Röjan inte är någon by utan ett stationssamhälle 102 km söder om Östersund och 82 km norr om Sveg. Att den trots sin ringhet sjuder av liv, fast innevånarantalet stannar vid c:a 135 själar, beror på olika omständigheter som vi i någon mån ska redovisa för.

- För 22 år sedan fanns här ingenting, kontaterar slakteri- och charkuteriägare Robert Åsman, jo det stod visst en lada någonstans. Sen kom inlandsbanan. Själv är jag en av de första bebyggarna och av den äldre generationen finns givetvis inga urinnevånare. Född i Selånger, Medelpad, drev mig ungdomsoron ut i världen, jag hamnade bl. a. i Grötingen, som sågverksarbetare samt drev slakteri å Åsarna tillsammans med en kompis i 10 år. Vi ”invandrare” har sett Röjan växa upp tämligen rekordsnabbt de första åren, sen blev det stagnation och slutligen den oundvikliga tillbakagången. Ungdomen, detta för alla norrlänska skogsbyar så brydsamma problem, lockades till storstäderna. Vi har ju ingenting att bjuda på utom skogen och bygden. Ja, alldeles utan industri är vi förstås inte. Vi har en såg som sysselsätter så där en 10 – 15 man.

BIOGRAF BAR SIG INTE

- Vår skola är byggd 1935, där vi har bad och bastu, berättar han vidare. Sjunde klassen får vi förstås skicka till Rätan, men nu är det tal om att den skall flyttas till Nederhögen. En samlingslokal har vi, ett lokalt initiativ av en byggnadsförening, men numera har vi aldrig bio, det lönar sig inte, och sällan dans. Inte har vi bibliotek heller, men folkskollärare Henrik R o s é n brukar ställa om så att det kommer en boklåda ibland och det är vi tacksamma för.

En av orsakerna till att Röjan för en tillfällig besökare verkar så livligt är dess karaktär av

busscentrum. Förutom linjen Ånge – Röjan går härifrån ut passagerarbussar till Klövsjö – Hede och till Funäsdalen. Och alla dessa trafikföretag har vuxit fram lokalt, som postdiligenser. En annan detalj i dagens bråda bild är att sågverket fått en brådskande beställning från Holland. Den normala arbetsstyrkan har utökats till 25 man, huvudsakligen sysselsatta med att lasta ut virke som ska gå vidare via Sundsvall ut på de stora vattnen. För att hinna med leveransen måste man också arbeta i nattskift någon tid.

Anställd hos Åsman är I v a n S ö d e r m a n, men han är också ordförande i Böle-Röjans

arbetarkommun och som allmänt intresserad och orienterat har han åtskilligt att berätta.

- Man måste ju konstatera, fastslår han, att det är skogen som ger det stora flertalet deras levebröd här i Röjan. Någon facklig organisation har vi inte på platsen utan skogsarbetarna är anslutna till avdelningen i Rätan. Ungdomen får mestadels söka sig ut till nöjen. Närmaste större lokal är Böle GT-hus - dit det är drygt 4 km - men inte heller där är det bio regelbundet, utan resorna blir längre än så. Idrottsungdomen har sitt forum i Böle-Röjans IK, som serieharvar fotboll sommartid och sysslar med skidsport om vintrarna. Bästa fotbollspelaren, Sune Lindgren, har sökt sig till Ytterhogdal som spelar i finare sällskap än hemmaklubben. Bandyn och allraminst ishockeyn har inte trängt hit ännu, men det kanske blir, särskilt hockeyn som ju vinner terräng värre i dessa dagar.

En ljuspunkt för Röjan är det studiearbete som bedrives genom Konsums gruppverksamhet och primus motor i det sammanhanget är makarna E d i t och G ö r a n B y b e r g.

Visitor

När man pratar om Röjan och jularna under 1940- 50- och 60-talen så finns det en detalj som man inte kan komma ifrån. Någonting som till och med lär ha väckt en viss avundsjuka i omgivningarna. Nämligen…

Julramperna över vägarna.

En företeelse som Röjan var ganska ensam om, var de färgade ljusramper som sattes upp över vägarna i byn till jul. Bortett från städer och större samhällen – men inte ens alla sådana – så var det nog inte många platser som kunde uppvisa något liknande. Framför allt då inte orter av Röjans storlek.

Den begränsade ytan bidrog naturligtvis. Men med så mycket annat vid den här tiden i byn så var det Nisse Vikén som var initiativtagare till även detta. Han flyttade in 1945 och redan vid julskyltningen samma år fanns dessa ramper på plats för första gången. På fem ställen, vid Einar Lundins, ”Smens”, Sven-Orsas, Dicks och Gästis sattes ramperna upp.

I varje ramp fanns det fem lampor och färgerna var i tur och ordning – röd, grön, gul, orange och blå. Det vill säga om man såg det från monteringshållet. Annars så blev det ju tvärt om.

Första året så bestod ramperna av hopskarvade träribbor, som kläddes med granris och spändes upp över vägarna. Men redan till julskyltningen 1946 hade man ersatt träribborna med linor.

Ramperna gjordes i ordning inne i Bäcks-/Edlings bussgarage och transporterades sedan ut till de platser där de skulle hängas upp. Man gjorde också i ordning en brygga på ett busstak, från vilken man sedan lättare kunde utföra arbetet med att montera upp ramperna.

Strömmen togs från väglyset och ganska snart sattes det även upp extra stolpar mitt för de aktuella väglysestolparna enbart för att fästa ramplinorna i. Något som underlättade arbetet rätt så mycket. Stolpar, linor, kablar, uttag, lamphållare och glödlampor kostade naturligtvis pengar och det fick man in genom att ordna, för ändamålet speciella, lotterier i byn. Däremot så utfördes allt arbete till hundra procent ideellt och det var ingen brist på arbetskraft i det fallet. Tvärtom, ibland kunde det till och med vara så många som ville vara med att man inte ens kunde ta emot alla.

Under ett av de första åren – det kan mycket väl till och med ha varit det första medan det handlade om träribbor – hände ett allvarligt tillbud. Man höll på med att sätta upp ribborna, (eller linorna), mellan lyktstolparna och de kompletterande stolparna mitt emot för att fästa och stadga dessa där. När man skulle sätta upp rampen mellan Einar Lundins och Erik Kristofferssons ställde man, en aning obetänksamt, en stege mot linan. Då Nils Vikén klättrade upp på denna stege för att uträtta en sak så brast plötsligt linan. Både stegen och Vikén föll handlöst och med våldsam kraft till marken. Det fanns gott om ögonvittnen till händelsen och samtliga blev kollosalt rädda. Men befarade, inte utan orsak, det allra värsta. Men efter en kort stund så reste sig Vikén upp och borstade av sig. Samtidigt så förklarade han lugnt att han inte hade slagit sig alls! Men även om ingen sade det rent ut så betvivlade alla dom som hade varit vittnen detta budskap. I stället så antog man att Vikén hade slagit sig rätt så ordentligt.

De ofta snöklädda grangirlangerna med sina färgglada lampor var en lika imponerande som vacker och trevlig syn. Kom man dessutom från Bölehållet så blev dom synliga redan när man svängde in på den långa raksträckan efter Kvarnbacken in mot byn. Eller vid kurvan i närheten av avtagsvägen mot Risvallen om man kom från andra hållet. Synen från trevägskorsningen eller utfarten från järnvägsstationen var naturligtvis inte sämre den.

Hela arrangemanget kröntes sedan av en julgran med lampor. Den stod placerad i korsningen, mitt för vägen in mot byn.

röd grön gul orange blå.

Ljusrampens färger, sett från den ”rätta” sidan.

Det hela utvecklade sig till en tradition som varade i 18 år. 1962 var nämligen det sista året som ramperna blev uppmonterade. Utflyttningen från Norrland och därmed även Röjan hade fått till följd att det började att bli ont om den arbetskraft som behövdes. Det hade ju varit mest unga män i byn som hade arbetat med rampuppsättningen och det var just den gruppen som hade blivit mest åderlåten. Lite ironiskt att tänka sig med tanke på att man i början hade varit tvungen att gallra bland alla som hade velat vara med och skicka hem de som blivit över.



Därmed är året 2015 över – åtminstone när det gäller berättelsen om Röjans liv och leverne. Men efter nyår så får vi hoppas att det blir en fortsättning. Än finns det mycket att ”rapportera” om…

Ha nu en riktigt GOD JUL och fira en trevlig NYÅRSHELG till dess!

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen