Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 12. Vad var Röjan före ”Röjan..
Före Röjan fanns ”ingenting” Bara namnet på den intillflytande ån. Men inte ens den har hetat så i alla tider. Enligt åldre dokumentation så hette ån RÖDA ELF en gång i tiden. Så det var väl egentligen tur att man hann byta namn på ån innan det var dags för att namnge det nya stationssamhället…

Risbuan.

Ett av de allra äldsta namnen som förknippas med Röjan är Risbuan. Fäbovallen som låg strax väster om den plats där stationssamhället kom att byggas upp och som idag är en liten trevlig fritidsby.

Risbuan, Risvallen, eller till och med Risbovallen, kan ha varit en mycket gammal fäbovall. Böles äldsta - åtminstone äldsta kända – fäbovall låg ovanför Bölesfloen och upphörde enligt de källor som finns någon gång under 1650-talet. Men det finns faktiskt uppgifter om att Risbuan var samtida med denna fäbovall, i alla fall under en tid

I början av 1700-talet fanns det två brukare i vallen och dessa två vallar användes redan somrarna på 1660-talet. Det finns alltså tecken på att Risbuan var betydligt äldre än så. Om det sedan från början var en ren sommarvall, eller en vår- och höstvall är osäkert. Mycket talar dock för att det var en vår-och höstvall under 1800-talet. (Med detta menas att man flyttade till Risbuan på våren och lät kreaturen beta av markerna däromkring. Mitten av sommaren tillbringade man då i Böleskölen och under tiden växte betet på nytt till sig kring Risbuan. Därför kunde man flytta tillbaka dit och avsluta fäbosäsongen där under hösten.)

Som mest, efter år 1723, fanns det fem vallar i Risbuan. Men omkring 1860 hade antalet stigit till åtta. Fast då rörde det sig om fyra stugor och fyra ”störes” (= takad vil- och sovplats).

Ingen kan alltså med säkerhet hur gamma fäboden kan ha varit, men däremot så finns det rätt så exakta uppgifter om när den upphörde.

Vid mitten av 1800-talet, då befolkningarna ökade och krävde allt mer utrymme, så blev det också på många håll bråk om betet i skogarna. Så var också fallet mellan Böle- och Klövsjöborna i gränstrakterna väster om Risbuan. Klövsjö hade flera små fäbovallar inte långt från gränsen och deras kreatur gick med glädje in på Böles marker för att beta. Korna, getterna och fåren från Böle var inte sämre dom. Vissa dagar vistades dom inne på Klövsjösidan av gränsen. Det här ledde fram till allt mer irriterade stämningar mellan de två byarnas bönder och ordväxlingarna blev ibland hårda.

Problemet växte och eftersom man till slut kom överens om att man inte skulle kunna komma att bli överens, så blev Böleborna trötta på allt betesbråk och beslöt sig för att helt enkelt flytta därifrån. Efter några år av sökande efter en lämplig plats så bestämde man sig för ”toppen” av Gräsmyrberget – en plats knappt en halvmil väster om Böleskölen. Där byggde man upp den nya vallen, delvis med ganska mycket material från Risbuan. Den nyanlagda vallen fick logiskt nog på grund av sitt läge med den fantastiska utsikten namnet ”Bergvallen! Bergvallen hade som mest sjutton brukare och började att användas vid mitten av 1870-talet. Enligt uppgift så var det somrarna 1877 –78 som Risbuan användes för sista gången. Även om vallen kom till bruk i betydligt mindre skala vid några senare tillfällen.

Vålan.

Namnet Vålan lär komma från att det på platsen funnits ovanligt mycket ”vålar”, det vill säga gamla omkullfallna och mossbeväxta trädstammar.

När man började att använda Vålan i jordbrukssammanhang kan vara svårt att få veta. Men att man tog tillvara på det kraftiga ängsgräset långt tillbaka i tiden står klart. Med tiden kom nyare metoder och då började man att odla jorden också. Den var bördig i närheten av ån.

Därför uppfördes det också byggnader på platsen. Först och främst lador, men också ett och annat hus där man kunde bo och sova över när man var där och arbetade. En del av stugorna var också bostäder åt skogsarbetare under vintrarna. Ja, det var till och med året runtbostäder i något fall.

Vålan var också ett lämpligt ställe för virkesupplägg och massor av timmervältor har genom åren lagts upp på både isen och stränderna.

Timmeravlägg vintern 1927

Det berättas att det var så trångt om utrymmet vissa vintrar att man blev tvungen att bygga vältorna på höjden. Man sade då att ”Vålan såg ut som en stad”.

Loken.

Varifrån namnet Loken härstammar är ovist. Men eftersom Risbäckens fåra gick rakt igenom före järnvägens tillkomst så kan man väl gissa på att det har något med denna bäcks vatten att göra? Kanske…

Man vet heller inte när man började att använda dessa odlingar. Däremot så vet man att odlingarna tillhörde kyrkan och skördades av prästgården i Rätan. Men vet också att ”Skräddar-Johan”, Johan Johansson, ingift till Böle från Bjärme kom att arrendera marken av kyrkan. Samt att hans son, n`PW” (Per Wilhelm) sedan förvärvade odlingarna. Så när Erik Eriksson från Klövsjö köpte gården och skogsarealerna av ”PW” – och flyttade till Böle - så följde Loken med i detta köp.

I modernare tid så hamnade ägorna hos Lundin och Borg. Det fanns då stora planer på att bygga en turistananläggning på platsen. Med servicehus, stugor, ridanläggning och ytterligare verksamheter, samt även uppställningsplats för husvagnar (nere vid ån på andra sidan vägen). Av flera olika skäl blev det nu ingenting av med detta och i stället har det efterhand blivit ett naturreservat för bevarandet av Jämtlands landskapsblomma Brunkullan.

Apropå Risbäckens nya fåra efter det att järnvägsområdet hade byggts ut, så höll det på att bli ytterlig are en sådan. Med tvivelaktigt bakgrund…

Olaglig bäckfåra.

Under vårarna och i samband med regnperioder så svämmande alltid Risbäcken över och ställde till med stora problem för byborna. Bäcken och dikena fylldes och svämmande över. Vattnet rann ut över åkrar och in i trädgårdar. Källare fylldes. Och ingenting tycktes hjälpa.

Men dåvarande ägaren av Gästis kom på en lösning. En enkel och inte så kostsam åtgärd som för alltid skulle sätta stopp för problemen, åtminstone på Gästistäkta.

Efter att ha gjort en hel del undersökningar och valt ut den lämpligaste platsen så satte han igång med att staka ut sitt projekt. Sedan så skaffade han i hemlighet några arbetskarlar som skulle göra ett antal dagsverken åt honom. Eller rättare sagt ”nattverken” eftersom allt arbete skulle ske under nätterna, medan andra sov.

Inte långt från Risbuan hade han hittat den perfekta platsen för sitt projekt. Genom att gräva en kort kanal genom en grandunge tills man hade kommit till en lägre nivå än bäckfåran och sedan skära av bäcken med en rejäl damm så skulle vattnet ledas ut i skogen och ner mot Långmyren. Förhoppningen var att bäcken snabbt skulle skapa sig en ny och fast fåra ner utanför åkrarna och in till den bäck som så småningom rinner nedanför Åsmans och där ut i den i så fall förutvarande Risbäcken. Genialt tänkte gästgivaren!

Och det började bra. Den nattliga grävningen var snart klar och under tiden så förberedde man också för dammen.

När kanalen var färdiggrävd så byggde man en natt upp dammen. Vattnet tvingades ut ur bäcken och in i kanalen. Där kanalen tog slut så fortsatte vattnet ner genom skogen och kom till slut, som planerat ner till den andra, betydligt mindre bäcken. Allt såg ut att ha lycktats.

Men de storstilade planerna sprack efter mycket kort tid. Bäcken vägrade helt enkelt att leta- och skapa sig en ny fåra. När skogs- och fäbobrukare från Böle kom till platsen så var hela skogsområdet och Långmyrens täkter som ett enda stort träsk. Det var vatten och vatten överallt. Plask plask! Rädslan för att både skogen och den odlade jorden skulle ta skada gjorde att markägare och andra började leta efter orsaken till förödelsen. Det dröjde inte lång stund förrän man hittade både kanalen och dammen. Dammen revs i all hast och man stängde i stället inloppet till den grävda fåran. Risbäcken hade återfått sin naturliga väg (åtminstone i närheten av Risbuan).

Det dröjde naturligtvis ett bra tag innan markerna hade torkat upp och hämtat sig men det visade sig dessbättre att skadorna inte var av bestående art.

Om det sedan blev några rättsliga efterföljder, det får andra ta reda på.

Kartskiss över den tilltänkta ändringen av Risbäckens sträckning förbi själva byn,

Nästa avsnitt om Röjan kommer, om inte något ”ställer till det”, Söndagen den 6 december. Då är det redan andra advent och därför kommer avsnittet att ha lite doft av ”glögg och pepparkakor”. Alltså något som har anknytning till den stundande julen. Ha det så bra till dess!

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp