Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 11. Sågverken.

När Röjan var helt nytt och det byggdes i en rasande takt så behövdes det mycket sågat virke. Av det skälet så uppfördes det under de första åren ett antal transportabla sågverk i byn. Men med tiden också mer permanenta sådana.

Efterom det började att byggas i ett tidigt skede så torde ju det första sågade virket ha transporterats till platsen. Kanske kom de allra första sparrarna, plankorna och bräderna från Böle Sågbolags såg vid Böleskvarnen.

Men ganska snart så verkar det som om jägmästare Lind från Sveg uppförde ett sågverk vid järmvägen, mitt emot Dicks (S 2). Lind bedrev också en något större sågverksamhet i både Sveg och Hede. Han köpte upp stämplingar vars virke sågades vid det lämpligaste sågverket.

Det är troligt, för att inte säga mycket sannolikt, att virket till det blivande stationshuset i Röjan kan ha sågats vid sågverket mitt emot Dicks.

När det blivande Gästis uppfördes 1922 så ställde man upp ett sågverk vid den plats där Martinssons senare kom att ha sin gård (S 3). Virket från denna såg kom alltså att användas vid nybyggnationen och ansvarig för sågningen var en ”gubben” Fransson.

En sågare från Turingen, Wilhelm Johansson, kom till Röjan sommaren 1933 och satte upp ett sågverk mellan ”Sven-Ors” och stationsområdet (S 3). Mellan järnvägen och landsvägen genom byn. Här fick nu ett antal bybor arbete. Bland andra Herbert Dick, vilken 16 år gammal anställdes som stabbläggare och för en dagpenning av 5 kronor.

Där Telehuset långt senare kom att uppföras byggde Nils Bäckman och smeden Johan Eriksson, tillsammans med Erik Johansson från Nederhögen upp ett sågverk (S 1). Detta sågverk gick dock inte så bra därför att motorn som drev sågklingan var för svag.

När Anton Lundin skulle uppföra sitt hus i närheten av Gästis satte Allan Kihlman från Rätan och hans såger Per-Olov Berntsson från Kvarnån upp ett sågverk en bit söder om Gästis (S 6) och sågade virket till detta bygge.

Samma sågverk flyttades år 1939 till Sjölunds gård vid Åbrinken (S 4). Flyttningen ombesörjdes av lastbilen vid Wallins Cementfabrik och chaufför på denna var Per Lundkvist från Brattfors.

Vid början av 1950-talet startade Sivert Jönsson från Klövsjö, tillsammans med sina kompanjoner Einar- och Algot Andersson från Fåker, ett nytt sågverk på den plats där Wilhelm Johansson tidigare hade haft sin verksamhet. Alltså mellan järnvägen och landsvägen – mitt emot Petterssons (S 3). Det här blev ett förhållandevis relativt stort sågverk som dessutom hade el som drivkälla. Något som gynnade produktiuonen ganska rejält.

Två mycket kunniga och erkänt skickliga yrkesmän, Birger- och Erland Fransson stod för sågningen. Dessa två ägnade hela sina liv åt arbetet inom sågverksnäringen.

Fast det var inte bara dessa två som fick arbete vid den nya sågen. Många andra Röjanbor fick också sin utkomst där.

Men det var inte bara Röjanbor som fick arbete vid och omkring sågen. Företaget - läs här Sivert Jönsson - hade en egen lastbil, inte minst för timmertransporternas skull och den, som ett exempel, framfördes i ett tidigt stadium av Jöns Jönzén och Olle Nystedt från Böle. Dessa två avlöstes på nyåret 1952 av två andra Bölebor, nämligen Arne Jonsson och Manfred Jönsson. Men Arne övergick snart till andra verksamheter och redan den 10 mars blev han avlöst vid ratten av Harald Eklund från Klövsjö.

Även för Harald blev det en kort period. Efter bara drygt en månad, den 14 april, ironiskt nog i samband med säsongens sista tur, inträffade en dramatisk händelse som kunde ha slutat illa för honom och Manfred. När man var på väg ner för Kvarnbacken blev det plötsligt något fel på lastbilens bromssystem. ”Nå´nting släppte”! ropade Harald och sedan var det bara att följa med. Bilen rullade allt fortare och trots Haralds försöka att klara kurvan ut mot bron över Röjan så gick det inte. Lastbilen körde igenom räcket vid det norra brofästet och fortsatte sedan rakt ut i tomma intet. Men lyckligtvis så hade räcket bromsat upp farten tillräckligt för att bilen inte skulle störta ner i ån. Den blev i stället hängande på ett spektakulärt sätt utanför detta räcke.

Därför kunde Harald och Manfred, med visst besvär och naturligtvis rätt så omtumlade, klättra ur hytten och ta sig upp på bron. Helt oskadda.

Lastbilen bärgades och fraktades till Perssons bilverkstad i Rätan. Där besiktades den och man konstaterade då att den hade klarat den vådliga avkörningen förvånandsvärt bra. Därför gick den att reparera till fullgott skick igen.

Andra, som i ett senare skede, bemannade företagslastbilen var Bengt Bergman och Folke Martinsson. Två unga män med relativt färska körkort som i alla fall inte behövde bekymra sig för någon längre väg till sitt arbete.

Kartskiss över vart de olika sågverken var placerade.
En annan verksamhet som antagligen var betydligt mer förknippad med Röjan var begreppet ”Smen”.

”SMEN”.

Johan Emil Eriksson – född den 3 mars 1881 - från Klaxåsen – lärde sig smedyrket i Sveg och kom därefter tillbaka till Klaxåsen där han byggde upp en smedja vid Kvarnån, inte långt från dess utlopp i Hoan. Man får då förmoda med stor säkerhet att det handlade om vattendriven utrustning.

I och med att utveckligen accelererade i det nya Röjan blev detta intressant och omkring 1923 så flyttade han sin verksamhet dit. Han hyrde då lokal av Sven Olsson (”Sven-Orsa”) (21) inte långt från genomfartsvägen. Här hade han också tillgång till elektrisk utrustning som säkert underlättade hans arbete.

”Smen” det vill säga Johan Emil Eriksson, här tillsammans med grannen Karolina Wallin
1928 förvärvade han en bit mark, efter vägen mot Utanbergsvallarna, av Konrad Sjölund och uppförde där en helt ny, egen verkstadsbyggnad där. (31).

Den nya byggnaden kom också att senare kompletteras med en utbyggnad för snickeriarbeten och för det ändamålet lämplig utrustning.. Eriksson behärskade nämligen också detta yrke.

En av de första som fick arbete i den nya snickeriverksatden var Kristoffer Kristoffersson från Böle och en annan ”anställd”, Per Lundkvist från Brattfors, var den som tillverkade samtliga bänkar till det i slutet på 1940-taler nyrenoverade föreningshuset i Böle.

Man får förmoda att även stolar, bord och annan utrsutning till lokalen Furumo i Röjan också kom från denna snickeriverkstad. Den stora braskamin som såg till att det var varmt i Furumo även under vintrarna var i alla fall tillverkad av ”smen”.

Johan Eriksson, eller ”Smen” som han vanligtvis kallades, blev en mycket skicklig yrkesman som klarade det mesta. Svarvning, svetsning och olika träarbeten.. Det torde inte vara många jordbrukare eller skogsarbetare av skilda slag i området som INTE har fått någon del av sin utrustning reparerad eller till och med tillverkad av ”Smen” vid något tillfälle.

1959 blev Eriksson inblandad i en svår trafikoycka, som kunde ha slutat riktigt illa.

Östersunds-Posten den 18 augusti 1959.

ÄLDRE RÖJANBO SVÅRT SKADAD VI KOLLISION.

Vemdalen (ÖP). En allvarlig olyckshändelse inträffade på söndagen i Röjan. 77 åriga smeden Johan Emanuel Eriksson Röjan, som med sin cykel var på väg inåt samhället blav påkörd framifrån av en tysk bil. Trots att varken bilen eller cykeln framfördes med någon större hastighet fick Eriksson en kraftig törn av bilens framparti och kastades i vägbanan.

Ett vittne till olyckan, sprang genast dit och tillsammans med den tyske chauffören bar han den skadade Eriksson, som då var sanslös, in till hans hem, i vars närhet olyckan inträffade.

Provinsialläkare Ivan Modig i Rätan tillkallades och efter en undersökning remiterades Eriksson till lasarettet i Sveg. Den skadade hade ådragit sig konstitutioner i bl. a. huvudet samt ena axeln. Någon farar för livet anses inte föreligga.

Olyckan anses ha inträffat då Eriksson, som är döv, just satt sig på cykeln för att åka och då möjligen tänkt svänga över landsvägen. Sin uppmärksamhet hade han troligen fäst vid en bil, som just kört förbi honom och mötte den tyska bilen. Den gamle hade kommit en bit över vägbanan då han fick möte med den tyska bilen. Trots att chauffören höll relativt låg hastighet hann varken bilen eller cyklisten väja utan kollisionen var oundviklig.

Den skadade, som är född i Klaxåsen och även vistats en tid i Sveg, är sedan ett antal år tillbaka bosatt i Röjan där han har en smedja.

Johan var dock av seglivat virke och blev efter en tid mer eller mindre helt återställd efter sin skada. Väl hemma så återupptog han sin smides- och snickargärning till mångas glädje och på nytt kunde man utnyttja hans tjänster.

Ett par år in på 1960-talet började det att brinna i smedjan, förmodligen med start i en ässja och elden spred sig snabbt. Det kunde ha blivit en katastrofal brand i den förhållandevis stora träbyggnaden. Men som tur var letade sig elden upp mot taket och spred sig i första hand där. När brandkåren hade släckt kunde man därför konstatera att det hade handlat om en takbrand och att det mesta av väggarna hade klarat sig relativt bra. Så var även fallet med utrustningen. Av det skälet så gick det ganska bra att sanera och sedan reparera stora delar av byggnaden. Det var egentligen bara taket som fick åtgärdas i större omfattning. Något längre uppehåll i verksamheten blev det därför inte heller denna gång.

Skogs- och jordbruket mekaniserades mer och mer. Hästarna och deras utrustning blev allt sällsyntare och därmed också behovat att få saker och ting lagade av ”smen” i Röjan. Modernare maskiner lagades till stor del på annat håll och av utsända reparatörer. Så det blev mindre att göra för Johan Eriksson. Men det fanns fortfarande arbete så det räckte och det var inte av den orsaken som han slutade, utan av åldersskäl.

Johan Eriksson avled, nittioett och ett halvt år gammal, den 8 augusti 1972.

Då hade alltså verksamheten redan övertagits av en broder, Edvard, som fortsatte i Johans spår och efter Edvard så blev det hans son Stig som tog över. Under Stigs tid så blev det också serietillverkning av räfsor. Gamla hederliga träräfsom för höbärgning.

Omkring 1990 såldes fastigheten och rörelsen till Lage Englund som koncentrerade sig på träbranschen. Det blev då tillverkning av både möbler, armaturer och presentartiklar. Englund gjorde också en del tillbyggnader innan han i sin tur sålde vidare och flyttade från orten.

Efter Englund så har fastigheten anpassats till fritidsboende.

Vad det kommer att handla om i novemberavsnittet är inte klart ännu. Bara att det kommer ett nytt avsnitt även då. Till dess, använd era kritiska blickar för att hitta eventuella brister eller fel. Vi ”ses”!

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp