Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 4. Järnvägen var nu på plats.

Vid bron över Tvärhoan finns en rejäl bank uppbyggd av grus. Detta grus hämtades så nära som möjligt, inte långt från järnvägsområdet. Drygt 100 meter söder om kölvägen finns lämningarna efter detta grustag. I grustaget, som är cirka 1000 kvadratmeter stort och 1,5 meter djupt, finns nu bara de större stenar som lämnats kvar.

Detta sår i landskapet visar dagens generation om en tid när arbete var lika med kroppsansträngning, valkiga nävar och svett.

Under den tid som rallarna arbetade före-, vid- och efter Röjan så bodde man bland annat i utplacerade baracker efter banan. Många av dom i en stor barackbyggnad norr om stationsområdet. Baracken var uppförd vid den första kurvan som finns i riktining mot Kvarnsjö och därför hade man åtminstone inte så långt in till Röjans stationsområde.

En av rallarna som bodde i baracken hade sin hustru och sjuåriga dotter med sig. Hustrun var anställd som ”kocka” och såg till att arbetarna inte behövde bekymra sig för matlagningen i alla fall.

(När det gäller dottern så kommer det att gå att läsa mer om henne när berättelsen har kommit fram till avsnittet om skolan.)

När själva järnvägen var klar så vidtog en hel del kompletterande arbeten. Spårområdet vid stationen gjordes färdigt och ett betjäningshus, med två lägenheter, uppfördes en bit norr om stationshuset.

Vid stationsområdet och vid betjäningshuset hade man röjt undan stubbar, stenar, ljung och mossa så att det liknade ett månlandskap i all sin nakenhet. Men eftersom det var tänkt att det skulle finnas gräsmattor, träd, buskar, blomrabatter och diverse trädgårdsodlingar med både små potatisland och andra behövliga produkter vid både stationen och betjäningshuset så fick man försöka att lösa även detta problem.

Därför så sökte man efter ett lämpligt torvtag som kunde bli fast och näringsrik matjord och hittade detta på en myr mellan Röjan och Kvarnsjö, inte långt från Östbuans fäbodvall. Eftersom det skulle behövas mycket av varan så kostade man till och med på sig att anlägga en växel och dra ett stickspår där underlaget ansågs skulle hålla ut på myrkanten.

Där högg man sedan ut fyrkantiga block som var både lika stora - knappt halvmetern - och lika tjocka, cirka 20 centimeter. Dessa block lastades sedan på flakvagnar som hade körts ut på stickspåret. Därefter så drogs vagnarna till Röjan och lossades.

Över nästan hela området vid betjäninghuset och den del av stationsområdet som skulle bli park, trädgårdsland och gräsmatta placerades blocken ut. Kant i kant. Ovanpå detta lades sedan ett andra lager och man använde då samma metod som vid murning. Det vill säga att de nya skarvarna hamnade mitt på det första lagrets block.

När torven hade torkat ut och även sjunkit i tjocklek satte man igång med att odla och plantera.

(Har kan man ju misstänka, med tanke på allt arbete som lades ner, att man fraktade av torven även till åtminstone Kvarnsjö men troligtvis även till både Åsarna, Nederhögen och Sörtjärn också. Alla dessa platser med liknande markbeskaffenhet. Kanske till och med längre?)

Två personer som var med vid järnvägsbygget, fast i olika sammanhang var August Dalin och Sigurd Isberg.

August Dalin var tjugoett år - född den 24 september 1896 - när han kom gående längs dräneringen till det som skulle blir Röjans station och samhälle. När han kom fanns varken stationshus eller bro över Röjan.

Dalin var ursprungligen från Ånn i västra Jämtland, men hade bott i Strömsund ett tag när han sökte en tjänst i det ”nya” Åsarna. Fast det blev alltså inte Åsarna utan han fortsatte söderut.

Dalin blev den absolut förste som flyttade till Röjan för bosättning. Tidigare fanns där bara rallare som bodde i baracker och flyttade vidare. Han blev sedan banvakt och fick ansvaret för en sträcka på omkring en mil. Men han jobbade också vid stationen när så behövdes, framför allt vid högsäsong då det var mycket extraarbete. När han började hade han en lön av 90 kronor i månaden.

Sigurd Isberg från Böle - född den 16 februari 1905 - var springpojke under järnvägsbygget förbi Röjan. Hans dagliga syssla var att först bege sig upp till ”Martins”, norr om Västbäcken i Böle, för att hämta mjölk till cheferna vid bygget. Eftersom han inte hade någon cykel och bodde ”längst ner” i byn, på Mon, så blev bara det en nätt promenad på två kilometer, (fyra- fram och tillbaka). Sedan hade han fyra kilometer upp till Röjan, där han skulle vara senast klockan sju på morgonen. När han hade levererat mjölken fick han gå de sju kilometrarna till Kvarnsjö tur och retur för att lämna- och hämta post för byggarbetet. Han gick då längs den nybrutna järnvägslinjen och om han hade tur så kunde han få åka med någon transport åt det ena- eller det andra hållet.

För alla hästtransporter och det var många, i samband med järnvägsbygget, hade man ett havremagasin i en byggnad vid Röjan. När det hade kommit en havresändning så fick Sigurd vara med att bära upp åttiokilossäckarna till havremagasinet som låg på övervåningen. Så det var kämpiga dagar för en pojke på tretton år.

Så småningom kompletterades anläggningen vid Röjan med både semaforer och vägbommar. (Vägbommarna fanns - och finns - vid korsningen med vägen Böle-Utanbergsvallarna). Båda dessa anordningar reglerades mekaniskt via vajerlinor som låg i nergrävda cementkulvertar från stationsområdet. Framför stationshuset fanns ett antal vevar, en för varje funktion.

Med tanke på att kraftledningen mellan Böle och Klövsjö fanns på plats - inte långt från stationshuset - redan 1915 så torde elektricitet ha varit en självklarhet vid stationsområdet från början...

Lite mer småplock om arbetet vid och kring järnvägen kommer i februari. Hej så länge!

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp