Röjan -ett samhälle växer fram

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del6 | Del7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11 | Del 12 | Del 13 | Del 14 | Del 15 | Del 16 | 17
Avsnitt 3. Järnvägen på plats.

R Ö J A N, ett helt nytt samhälle föds.

Efter alla år av tvister och därmed sannolikt också förseningar så hade alltså själva rälsläggningen nått fram till det som i inledningen kallades för Böle station i juli 1919. Ungefär samtidigt började man då också att bygga stationshuset, vars arbetsnamn även det var Böle. Men innan man var klar och skulle skylta så ändrade man namnet på stationen till Röjan, efter den intillflytande ån.

Orsaken torde vara enkel att förstå. Det lär finnas 45 byar i Sverige som heter Böle och risken för framtida missförstånd kan ha varit den avgörande faktorn. Men även avståndet från byn lär ha inverkat. Även om de liknande förutsättningarna för Älvros och Ytterhogdal inte innebar några förändringar i deras fall. Så det var nog ändå antalet byar med samma namn som varit det tyngst vägande?

(Här kan inflikas att det var flera stationer som bytte namn i tidigt skede. Stationen vid Vitvattnet döptes om till Sörtjärn och Nederhögens station hette från början Bryngelhögen. Detta på grund av stationsområdet låg på Bryngelhögens mark och något Nederhögens samhälle existerade ju inte heller ännu. Men en annan viktig orsak, kanske den viktigaste (?), var att en hel del post fick göra onödiga turer mellan detta Bryngelhögen och ett Bryngelhögen i Föllingetrakten. I både Vitvattnets och Bryngelhögens fall var det också till skillnad från Böle skyltat och klart. Men det ändrades alltså. I det första fallet kan man ju misstänka att det var det faktum att det redan fanns en järnvägsstation uppe i Norrbotten med namnet Vitvattnet och i det andra att det fanns problem genom att det även där fanns samma namn på annat håll. Att det sedan blev Nederhögen var naturligt med tanke på närheten till byn Nederhögen.

Följden blev att av de fyra stationerna mellan Överhogdal och Åsarna så var det bara Kvarnsjö som fick behålla sitt ursprungsnamn.)

Att själva järnvägsbygget nu hade nått fram till den nya stationen skulle förstås firas och det gjorde man också med pompa och ståt. Man ställde i ordning en riktig festplats några hundra meter österut efter landsvägen mot Böle. Här fanns både dansbana, försäljningsstånd och flera andra attraktioner till besökarnas stora nöje.

Tillställningen fick namnet Rälsfesten och gick av stapeln den 30 juli. Över ettusen personer, i första hand från Böle, Rätan och Klövsjö hade mött upp så det var en riktig folkfest.

Thure Hermansson, folkskolelärare i Rätan höll själva högtidstalet.

(Att man inte höll till inne i själva Röjan med denna fest berodde naturligtvis på att det inte fanns något Röjan vid den tidpunkten och att man valde en plats där det var lätt att ställa i ordning. Kanske använde man sig av elektricitet också? För i så fall fanns det ju sedan några år tillbaka en korsande kraftledning alldeles i närheten av festplatsen.)

Samma år som man uppförde stationshuset och arrangerade den stora rälsfesten så byggdes också bron över Röjan. För detta ändamål så skulle det behövas mycket huggen sten till de båda brofästena och denna, för ändamålet mycket lämpliga, sten hittade man vid Kvarna, det vill säga Böleskvarnen. Oerhört skickliga stenhuggare - sannolikt från Orsatrakten - såg sedan till att stenblocken blev uthuggna med stor precision och efter de angivna måtten.

På hösten när isen på ån hade lagt så började ett antal utsedda Bölebönder att vattna denna is så att den skulle bli tjockare och därmed starkare. När isen ansågs bärkraftig nog så körde samma bönder med hästar och förstärkta dyngslädar stenblocken från Kvarnen och upp till det ställe där bron höll på att byggas.

I krysset mellan ån och järnvägsbanken, i den nordöstra delen (mot det som senare skulle bli samlingslokalen Furumo, monterades en kraftig stomme av grovt timmer upp och i denna stomme en rejäl ångmaskin. På motsatta sidan, i sydvästlig riktning (mot Böleskölen) byggdes också en liknande timmerstomme, dock utan ångmaskin. Med hjälp av kranar, linor och linhjul kunde sedan de stora och tunga stenblocken hissas upp från is och slädar för att därefter passas in på de ställen där dom skulle vara. (Även det ett precisionsarbete som kan beundras än i dag.)

Under bron, intill det södra brofästen, anlades parallellt med ån en väg med stensatt stödkant. En slags ”naturlig” viadukt som har varit flitigt använd av hästkörare, fotgängare, kreatur och förmodligen också av många vilda djur genom åren...

(När det gäller stenbrytningen vid Böleskvarnen så är det troligt att man även använde denna plats för att ta stenar till andra ändamål efter järnvägen. Framför allt gäller det bron över Tvärhoan vid kölvägen. Men förmodligen också till andra byggnationer.)

Brofästena är omsorgsfullt gjorda. Här det södra
När man gjorde stora fyllningar, det vill säga höga bankar för järnvägen, använde man sig av små järnvägar på vilka man handdrog tipptrallor från närbelägna schakter där vägbanken skulle sänkas. En metod som också användes vid fyllningen direkt söder om- och i anslutning till bron över Röjan. Från den smalspåriga järnvägen tippades vagnarna både till höger och till vänster. Sedan jämnades massorna ut allt efter som fyllningen växte.

När de tippade massorna hade kommit upp en bit högre än den smalspåriga järnvägen så brukade man normalt fylla ut utrymmet under och sedan flytta upp den lilla rälsen till en ny och högre nivå. Men vid just den här fyllningen så fuskade man med detta. Man blev så less på att slita med den smalspåriga rälsen.. I stället för att höja den räls om användes så fyllde man bara över den och lade helt enkelt ut en ny på nästa nivå. Något som ogillades av arbetsledningen och därför skedde det när inga sådana representanter var i närheten.

Det här upprepades mer än en gång och därför lär det finnas ett antal små järnvägar kvar i fyllningen än i dag... Men troligtvis även på den norra sidan.

När man var mer eller mindre klar i Röjan så fortsatte man med järnvägsbygget söderut, i riktning mot Högarbyarna. Över Bleklokmon. Man korsade först kölvägen och sedan högarvägen. I dalen nedanför Neder- och Söderhögen röjde man även där för en järnvägsstation. Några besvär med kurvor hade man inte eftersom det är raksträcka från strax norr om Röjan och nästan fram till stationsområdet vid Nederhögen.

Medan detta bygge pågick så arbetade man samtidigt med banans sträckning från Svegshållet och den 21 juli 1920 möttes de två rallarlagen i närheten av Ytterhogdal.

I och med detta så borde det alltså ha gått att köra tåg på hela sträckan mellan Sveg och Brunflo. Men så var inte fallet. Åsarna hade sedan en tid tillbaka visserligen haft turer till och från Östersund men längre än så kom man inte. Under denna tid tjänstgjorde Åsarna alltså som både Böles och Rätans station. Sannolikt också Klövsjös.

Orsaken till detta dröjsmål var ett stort arbete i närheten av Älderkrogen. Där skulle man gräva sig igenom en kilometerlång sträcka och eftersom det arbetet utfördes på manuellt väg så tog det så lång tid. Men man hade alltså börjat bygga även söder om denna skärning och det var därför som man hade kommit fram till Röjan långt innan arbetet med skärningen var klar.

Så äntligen! Efter alla turer och förseningar var järnvägen helt klar och den 20 september 1922 kunde sträckan Sveg Brunflo invigas. Ett invigningståg med bland annat generaldirektören i SJ, Granholm, ministern för kommunikationer Anders Örne, landshövdig Johan Vidën och flera dåtida celebriteter kördes efter sträckan.

n´PeWe”, det vill säga Per Wilhlem Johansson i Böle blev den förste som sedan, när vanligt folk fick börja åka med tåget, löste tågbiljett inne på Röjans station.

Sett ur ett längre perspektiv så var ju placeringen av den nya stationen väldigt bra. För om man jämför med tiden då forbönderna hade Östavall som sin närmaste station och många av de personer som emigrerade till Amerika antingen fotvandrade eller åkte hästskjuts dit, så skulle ju en station vid Turingen eller Hogdal också ha ansetts nära och varit att föredra.

Men det var ju inte bara vid stationsområdet som det byggdes järnväg. Läs mer om det i nästa avsnitt, nummer 4, som kommer direkt efter nyår. Fram till dess så önskar vi alla läsare en riktigt GOD JUL och en bra början på det nya året!

(Till sist. Glöm nu inte att rätta felaktiga uppgifter, komplettera de befintliga, eller redovisa helt nya. Men tänk också på att det till sommaren - i juli - ”bara” är fyra år tills dess att Röjan som järnvägsstation och by fyller etthundra år! För kvarvarande Röjabor, utflyttade med ättlingar, fritidsboende, Bölebor och andra kan det vara dags att åtminstone på idéplanet börja planera för ett eventuellt firande. Varesig det skall vara ”stort” eller litet. Inte sant? )

text/skiss: Bo J

Källor:

Minnesanteckningar efter A. Jönsson (1860- 1936)

Muntliga källor:
Erik Dahlin, Röjan,
Kalle Berg, Röjan
Olle Norderud, Nederhögen

Till sidans topp