Folk/sägner: Fattigvården 1867 | Löv-kersti | Tomt-sägen | Gripvallen | Olle fernlunds | Röja-sme´n | Slevjonsson

Löv-kersti

Kerstin Nilsdotter Löf (född 1853) var gift med Gustav Larsson även kallad Stockholms-Lasse (bilden t.h.). Tillsammans hade de fyra barn och en fosterson.

Löv-Kersti" var en kraftmänniska, 195 cm lång och mycket stark.

Den s.k. "Löv-Kersti stenen" låg efter vägen till Böleskölen, vid Digermora. Det berättas att när ett följe var på väg till vallen med klövjehästar och kom fram till stenen som låg mitt i vägen. Föreslog en av de manliga följeslagarna, lite ironiskt: "Du Kersti som är så stor och stark kan väl flytta stenen från vägen". Kersti tog då resolut stenen i famnen och bar den in i skogen.

Långt senare vägdes stenen, vikten var 99 kg. Olof Eriksson "Back-Olle", släkting till Kersti, har haft stenen i förvar.

"Löv-Kersti" levde i stor fattigdom. När hon hade fött ett av sina barn, hade hon inget att linda den nyfödde i. I samma veva kom en kvinna från Högen "Görli-Ersa" på besök, vilken fick offra sin underkjol särken, så att barnet kunde lindas.

1891 emigrerade Kersti med familj till Brasilien. Till fots gick man till Sundsvall, en stad i ruiner efter branden. Därifrån fortsatte resan med båt till Tyskland och med tåg via Hamburg till Lissabon. Resan över atlanten, vilken tog 4veckor, gjordes tillsammans med emigranter från hela Europa.

I Rio de Janeiro var det förbud att gå iland, på grund av pest. De fick då gå ombord på en lastångare, där de stuvades ner i lastrummen, som beskrevs som en av Brasiliens sophögar. En resa som beskrivs som minst sagt vedervärdig. När de kom fram till Porto Alegre stannade de där i fyra veckor. Nöden var stor och många emigranter dog i olika sjukdomar. Ingen läkare fanns där att tillgå. Det begravdes ofta två lik om dagen.

Resan fortsatte med en pråm på en flod vid namn Takuari. Under denna resa drabbades familjen Larsson av sin första sorg, deras första barn Gustav dog den 18 oktober. Det var att lämna honom i land och resan fortsatte hela dagen utan mat, vilket var värst för barnen. Man kom sedan till en plats där de kunde bygga kojor av gamla slipers, i närheten av ett slakteri. Här blev en svår period, ytterligare två av familjens barn dog, dessutom blev Kersti sjuk.

Resan fortsatte nu med oxkärror som var 2 m breda och 4 meter långa med tak av gräs. Efter 18 dagar kom de till Sant Angelo, där fick manfolket arbete med att bygga baracker och landsväg. Den 12nov. kom bud till Gustav att Kersti var sämre, det fjärde barnet hade tidigare dött och nu dog även Kersti. Gustav stod nu ensam med en fosterson.Men resan fortsatte och de kom så småningom till Obera i Nordöstra Argentina. Där levde han som ensling till sin död 1936.

"Löv-Kersti-stenen väger 99kg och finns att beskåda på den plats där Kersti bodde med sin familj (före resan till Brasilien)

Till sidans topp